I dag provade jag på yoga på gymmet. Första gången jag gjorde yoga. Om det var roligt? Hmm kanske inte i den bemärkelsen, men det var skönt och avslappnande så det är något jag kommer göra igen, redan nästa tisdag faktiskt   Mitt största problem, som dock inte var andningen som jag trodde först, var att jag blev så svettig om fötterna så jag gled omkring på mattan och hade jättesvårt att koncentrera mig och hålla positionerna. Men instrktören sa till mig att jag skulle ta med mig en handduk nästa gång att stå på. Väldigt bra instruktör btw! I kväll har jag även tagit en skön promenad i solen, underbart väder!   Nu blir det att fortsätta vara duktig och plugga   Hoppas alla får en bra kväll!    

För snart en månad sen bestämde jag mig för att försöka gå ner två kilo till så att jag skulle väga 60 kilo, men samtidigt tänkte jag att det kanske inte går efter det är dom sista kilona och dom kan vara riktigt svåra att bli av med. Men nu står vågen på 60,5!   Visst det kan vara tillfälligt för förra veckan eller när det nu var stod vågen på cirka 62 kilo. Oavsett vad vågen visar så är det så tydligt att jag gått ner i vikt! Se bara på den här bilden som jag slängde ihop  

Ha ha jag vet att jag ser väldigt butter ut, men tvärtom! Det tragiska är att jag aldrig såg att det var så där stor jag var   inte undra på att jag inte var helt nöjd med min kropp och inte alltid var glad...man kanske inte kan tro det att man blir gladare av att gå ner i vikt men jag har blivit det, trivs mycket bättre med min kropp och träningen gör så att jag mår jävligt bra! Jag kan nu dra storlek xs och s! Det har inte jag gjort på många många år! och det känns så skönt att kunna ta på sig kläder utan att känna sig som en uppstoppad korv, nu vill jag ha tajtare kläder på mig för nu kan jag ha det! nu hatar jag nästan att ta på mig kläder som inte sitter tajt eller som inte sitter bra   Jag är faktiskt nästan livrädd för att hamna där igen någon dag, det är därför jag nästan väger mig varje dag, bara för att se till så att kilona inte smyger på mig. Säga vad man vill, men man kan inte styra kroppen helt! Man kan äta rätt och träna rätt och ändå inte gå ner i vikt! Det är därför jag inte är så besatt av vad vågen visar, fast det kanske verkar som så   Jag vet att kroppen gör som kroppen vill, men tydligen tränar jag tillräckligt bra för att det ska hända något, äta rätt är det värre med, fuskar rätt mycket ha ha. Men jag har inte märkt någon effekt av det ännu så känner mig säker än så länge, kan ta mer än 4 veckor innan fettet lägger sig efter man intagit onyttigt, så man märker inte en viktuppgång på en. Men då undrar jag när träningen märks? Är det någon som vet det? och är det någon som vet om man påverkar det där fettet som "flyter omrking" med träning innan det lägger sig? Jag vet och kan mycket om träning, men just hur kroppen fungerar och reagerar på träning och matintag är jag mindre bra på       

Var inne på Fb och kollade om jag hade några gamla anteckningar kvar. jag hittade en och min först tanke var usch och blä, ta bort den genast! Då den handlade om en gammal vän som svek mig grymt mycket. Men så läste jag igenom anteckningen och jag hade skrivit upp ett sms jag hade fått från honom som stämde så väl (nu pratar vi tidigt år 2011   )

Det jag ser hos dig är något självdestruktivt, att du söker bekräftelse snarare än att du faktiskt är redo för ett förhållande. Och det gör mig uppriktigt arg och ledsen. Ser du inte killarna utnyttjar dig!? jag skulle så gärna se att du jobbade med att hitta dig själv och övade dig på att se ditt eget värde. Att du undvek allt vad pojkvänner och relationer hette tills du insåg hur fin du faktiskt är och vad du egentligen är värd. Att du övade dig i att tycka om dig själv som du är, även när du är "ensam" eller utan pojkvän. För egentligen ÄR du inte ensam. Du HAR vänner omkring dig som tänker på dig och som tycker om dig. Precis som du är. Du behöver inte ge din vardag, din innersta kärlek eller din kropp till nån av oss i gengäld. Du är värd mer än du förstår! Älska dig själv min fin Fin FINA vän! :)

Jag kommer ihåg dom här samtalen med honom men det tog ett tag innan jag såg själv hur det stod till, även tack vare min fina vän Johanna. Ja det stämmer att jag har sökt bekräftelse men det är nog mest för att jag inte fått det från början och visste inte att det var fel väg att gå. Nu i efterhand så inser jag själv att mycket av det jag gjorde och många relationer jag hade var bara destruktiva och inget för framtiden. Men nu ser jag ju det, och jag är medveten om det och försöker verkligen ändra på mina destruktiva beteenden, och jag har lyckats. Jag kanske har en bit kvar på vägen att gå men jag är inte alls samma person som jag var då. Jag tror även att jag uppskattar mig själv mer nu och att jag älskar mig själv mer, men ibland bannar jag mig själv för dom felen jag gör men i nästa stund tänker jag att nej detta är en del av mig och jag får göra fel! Alla är vi mänskliga, men än i dag har jag svårt för när jag gör fel eller när jag tror jag gör fel. Jag får nästan dåligt samvete och vet inte riktigt hur jag ska hantera det, speciellt inte om personen i fråga inte säger något om det jag gjort. Det är väl tyvärr lite så att jag har "aldrig" fått höra att jag har gjort fel, varken när jag var yngre eller äldre, vilket har lett till att jag har fått ta konsekvenserna utan att förstå varför. Det är nog DET som gör att jag är rädd för att göra fel, att jag ska få äta upp det och inte förstå varför och med det känna mig orättvist behandlad. 

Men ja jag älskar mig själv! Det måste jag göra, det är ju jag själv som ska leva med mig resten av mitt liv   

Och det kan jag väl förstå i och med att jag inte har bloggat på ett bra tag. Men fick en kommentar där personen i fråga (som får gärna berätta vem han/hon är   ) frågade vad jag har gjort den senaste månaden och om jag hittat lyckan. Lyckan var väl ett tag sen jag hittade men han som kommer med lyckan var i Sverige ett tag så var med honom och bara njöt av honom och hans närvaro   Jag har även jobbat och pluggat, var även en sväng i karlstad i början av april för att avsluta lite kurser och påbörja mitt examensarbete. Jag har även tagit mitt körkort! Grattis till mig! Känns underbart och befriande att äntligen ha kortet!   Jag har faktiskt mest bara njutit av livet den senaste tiden och inte ansträngt mig för mycket   Har ju så klart även tränat och sådant, var rädd för att jag skulle gå upp massa i och med att det blev en hel del onyttigheter i och med besöket, men det verkar som att vikten är stadig   Försöker ju gå ner lite mer till sommaren men jag känner inte att det är något måste, om jag lyckas så lyckas jag, men om jag inte gör det så är det inte hela världen. Sen typ september har jag gått från att vara en storlek 38/40 till att vara en storlek 34/36, vilket jag är mäkta stolt över   Det bitterljuva är alla kläder som inte sitter bra längre, för det gör så att jag inser att jag inte såg själv hur stor jag egentligen var...nej jag menar inte att jag var tjock men det är skrämmande att veta att jag inte såg hur stor jag var, det är väl så det börjar och så väger man helt plötsligt 20 kilo för mycket...men det ska jag aldrig låta hända! Min övre gräns ska alltid vara 70 kilo, det är för mycket egentligen men det är den nivån jag kan tillåta mig själv, för ibland kan det ju hända saker i livet som gör att man går upp eller att man inte kan röra sig som man ska. Men i alla fall, detta med kläder, det blev ju ett rätt stort problem för mig för det är inget kul när mycket av det man äger är för stort. Så det första jag gjorde var att bestämma mig för att köpa ett par jeans som skulle sitta perfekt, jag gick till stan med tanken att det är okay om jeansen kostar 800 så länge dom sitter perfekt. Men snacka om mission impossible! Tror jag provade 40 par jeans och det var få som ens var i närheten av att vara den modellen jag ville ha! Till slut hittade jag ett par som satt perfekt och dom kostade typ bara 300!   jättenöjd över det priset så jag valde att köpa två par byxor till, inte jeans utan andra byxor med hög midja. Så det blev 3 par byxor för typ 1000 spänn, inte så illa   och för några dagar sen köpte jag kläder begagnat, 40 klädesplagg för en nätt liten summa. Så nu kan jag inte klaga på att jag inte har kläder som passar!   men det känns lite konstigt och ovant att jag behöver kläder i sorlekt small/ 36, kommer knappt inte ens ihåg när jag kunde ha det sist! Men jag är förbaskat stolt över mig själv!   Så det var lite om vad som händer i mitt liv, vad händer i era liv?       

Men inte än, ska väl gå om en timma men gick och la mig rätt tidigt igår så jag vaknade innan klockan 7, och då jag har kämpat med att komma upp innan eller vid klockan 7 hela veckan så tänkte jag att det är lika bra att gå upp...men först låg jag kvar en stund för att se om jag skulle somna, så klart    men nej det gjorde jag inte så läste lite och nu är jag uppe och påklädd. Ska bli skönt att gå till gymmet i dag, men ingen simning i dag på grund av såna där kvinnliga bekymmer ha ha   Ska i alla fall träna armarna och magen och så köra lite motion. Var på gymmet igår med en vän och det var riktigt skoj i och med att jag körde rätt hårt med henne och med mig samtidigt, så det blev ju en rikig sporre. Vem vet, man kanske skulle bli PT   Nä nu ska jag ta och äta ett ägg eller något för känner mig väldigt hungrig och det är inget bra om man ska gå till gymmet men då gäller det att inte äta för mycket, därför ska jag bara äta ett kokt ägg   

Framtiden är något jag oroar mig för fast framtiden är något väldigt abstrakt och påverkbart. Men vissa saker kan jag inte påverka och vissa saker skulle jag veta att de löser sig. Som till exempel att det kommer ordna sig med jobb, att jag kommer få ett fast jobb och därmed en stabil ekonomi. Jag har levt med en instabil ekonomi i 10 år, räcker inte det? Flyttade hemifrån när jag var 16 år och vad levde jag på då? Bra fråga, vet att mina föräldrar hjälpte mig i alla fall. Mamma sökte socbidrag till mig så ja jag överlevde i alla fall. Gick ut gymnasiet och flyttade till Umeå, fick inget fast arbete, bodde där i 1 år innan jag flyttade ner igen. Var mer eller mindre arbetslös i 3 år innan jag valde att plugga. Så nu sitter jag här, har pluggat sedan 2008 och har haft en bra ekonomi, men nu börjar slutet närma sig för mig då jag inte får plugga mer. Kan plugga 1 år till men jag känner inte att jag vill det, vill så mycket hellre komma ut i arbetslivet och leva som en "normal" Svensson. Min störst rädsla är om jag aldrig kommer få ett arbete, hur ska man då överleva? Hur ska man kunna leva på runt 7 000 kr/resten av sitt liv? Skrämmande tanke. I dag har jag sökt arbete i alla fall och jag håller tummarna. Jag har en reservplan men vet inte om den är genomförbar och den kommer nog kräva mycket av mig och vet inte hur mycket det kan ge. Aja nu ska jag försöka sluta tänka på framtiden och leva här och nu, för snart kommer ju Han hem! Och jag längtar sååååå mycket    Puss Puss på dig   

Har försökt i en vecka att komma upp vid 7 men det har inte gått    även fast jag har gått och lagt mig innan kl 23...konstigt egentligen för förra onsdagen var jag uppe vid närmare 5.30 och då var det inga problem att komma upp...det kanske är så att jag inte ska sova mer än 6 timmar för då blir jag övertrött...får testa det i morgon, typ gå och lägga mig vid 23 och sen ställa klockan på 5. Kan det funka tro? Jag vet ju det att om det fanns en viktig anledning för mig att gå upp så dags på morgonen skulle jag göra det, det sitter ju i huvudet också ha ha...måste sluta snooza också, hade ju lyckats bli av med den där ovanan för ett bra tag sen men den har visst kommit tillbaka..aja får testa mig fram   

Skönt att det är fredag    Har inga planer för denna fredag förutom att plugga och ta en lång promenad. Hmm fixa lite här hemma också kanske, det kan nog behövas   Känner mig riktigt trött i dag men jag hoppas att jag piggnar till snart. Ska i alla fall bli skönt med en lugn fredag. Hur morgondagen ser ut vet jag inte än, återstår att se   Nu är det dags för mig att fixa lite frukost!

I miss you, I wish you were here with me