Ska till kuratorn i morgon och i vanlig ordning så är det några uppgifter jag ska göra, svara på frågor eller något liknande. Men jag är inte riktigt nöjd så vi får väl se vad hon säger i morgon. Vill ju bara att allt ska vara som det ska vara, bra och harmoniskt. Allt löser sig till slut iaf   

Saknar jag dig, eller saknar jag bara någon? Tror att det är både och, och i dag är en sådan dag som känslan är påtaglig. Men det är bra, jag tillåter mig att känna och jag kontrollerar mig själv. Jag önskar bara ibland att allt kunde se annorlunda ut...att allt inte skulle vara så "svårt"..men drömma kan jag göra :)

"Om inte du hör av dig så hör inte jag av mig"

Sitter och läser lite i min gamla blogg, läser inlägg från början av 2009 och det jag läser får mig att minnas. Jag var inte på någon bra plats just då, så besviken över allt som hade med karlar att göra, rätt deprimerad skulle jag nog säga. Men så träffade jag exet, igen, och blev ett par, flyttade ihop, flyttade isär, gjorde slut och blev ihop igen. Jag önskar att jag redan då hade tagit tag i mitt liv som jag gör nu, innan jag blev ihop med honom, om jag hade väntat kanske det hade funkat, eller så var vi bara fel för varandra. Jag ångrar inget men ibland undrar man tänk om...Livet är som det är, eller blir som det blir på grund av valen man gör. Ibland önskar jag att jag kunde blivit "räddad" tidigare i mitt liv, fast jag vet att det bara är en själv som kan rädda en. Och det har jag gjort, egentligen, för det är så mycket jag klarat av helt själv, utan någon att prata med, utan någon som har stöttat mig. Jag vet vad riktig ensamhet innebär...Men för att återgå till ämnet, vad hände där egentligen? Inte med mitt ex, men innan? Tror att det hände mycket mellan åren 2008 och 2009, slickade såren efter ett förhållande men läkte nog inte ordentligt, utan gjorde det jag alltid har gjort, trycker undan allt, försöker glömma och går vidare. Han har jag ju kommit över, men skulle nog försökt komma över honom innan jag gick vidare, men lätt att vara efterklok eller hur?   Men jag är äldre nu, och förhoppningsvis klokare. Ibland känns det som att jag lever för mycket i det förflutna men det är inte så kosntigt då det är så mycket som finna ouppklarat. Men en vacker dag ska jag kunna leva här och nu, kunna släppa allt som hände då och vara lycklig i nuet, förhoppningsvis med Han som jag alltid sökt efter   

Dags att sova! Natti natti

Jag har ett litet problem som jag försöker överkomma. Det är sällan jag använder ordet jag när jag t.ex pratar om känslor eller vad jag vill, utan jag skriver oftas man. Jag vet inte riktigt varför det är så här men jag försöker ändra på det, så att det jag säger får en större betydelse och att folk fattar att det är mig själv jag menar. Kanske har det att göra med att jag inte brukar uttrycka mina känslor eller vad jag vill, att jag har fått lära mig att det är inte viktigt, att det inte spelar någon större roll? Det ska bli en ändring på det. Detta är mitt liv, det är jag som är huvudpersonen i mitt liv!

Dina ord i natt...ja för mig var det som en damm som brast, inte bara dom känslorna som jag har hållt inlåsta för dig men annat också. Jag har haft svårt att säga det, erkänna det, men jag är så jävla rädd! Just nu är jag mest bara fundersam, men i dag är det antagligen now or never...Du har förvånat mig, skakat om min grund...igen..på gott och ont   

Och vad händer i mitt liv egentligen? Väldigt mycket, från och till. Har jobbat sen september, har gått och blivit singel, har av någon konstig anledning blivit otroligt bebissugen men har ingen att skaffa bebisen med så det e väl något jag får lägga på hyllan. Ja just ja, pluggar ju också samtidigt, eller rättare sagt inte. Credit till dom som lyckas plugga heltid samtidigt som dom jobbar heltid, plus har barn, grattis!    Det är lite skönt att ha saker att göra hela tiden för då hinner man inte tänka så mycket, men önskar ibland att jag kunde ha lite mer tid för mig själv och för annat, men så fort jag har fått lite mer ordning på livet kommer det nog gå bättre med den saken   

Nu är det snart dags att sova, så god natt!

Jag har så lätt för att lägga skulden på mig själv, tro att det är jag som har gjort fel, vilket oftast är väldigt jobbigt. Dels har det med min mamma att göra då hon har alltid försökt få mig att känna skuld när hon inte får som hon vill. Men det jag syftar på med rubriken är att när det tog slut med mitt ex för över 1½ år sen så gjorde jag valet att ta på mig skulden för att det inte funkade, han sa att jag inte ansträngde mig tillräckligt (fast jag anser att man är två om saken) och jag sa inte ifrån för det som var viktigaste då var att han inte skulle bli bitter och att han skulle kunna släppa mig och gå vidare med sitt liv. Ja det funkade ju, har inte pratat med honom sen dess, men han har ju tjej och dom har varit ihop i mer än ett år. Så jag gjorde väl något rätt med det valet, men det känns som att jag får äta upp det nu. Jag försöker tänka på vad som hände under året därefter för det måste vara mer som byggde på detta med att det är mitt fel. Jag dejtade en kille, men det funkade inte, och det var väl "mitt fel". Det är kanske så att jag tar för mycket ansvar för det som är fel, fast jag inte borde det, men hur slutar man med det? Ibland är det ju uppenbart att det inte är mitt fel, eller att det är två som har felat, och då tror jag inte att jag tar på mig lika mycket. 

Äsch mycket att fundera på, mycket jag gör som jag inte förstår själv och som jag själv vill ändra på, men verkar ha svårt att ändra på. Så på måndag ska jag ringa ett samtal och ta tag i mitt liv. Wish me luck!