Livet känns lite tungstyrt just nu. Tack vare att jag har en underbar vän är jag mer medveten om allt jag gör "fel" och allt jag behöver arbeta med. Men tyvärr är jag inte alltid medveten om alla dessa "fel" i just den stunden. Jag har sagt till mig själv att jag ska vara mer eftertänksam men har tyvärr inte alltid lyckats med det. Min största rädsla är att jag ska misslyckas, att jag inte kommer kunna ändra dessa bitar av mig som jag inte vill ha, bara för att jag inte märker när dom bitarna kommer fram. Men jag kommer aldrig ge upp, det är jag som ska leva med mig själv resten av livet, och jag tänker inte leva med någon jag inte vill vara. Jag har förändrat så mycket, jag vet ju att det går men jag vet inte hur. Nu i efterhand kan jag inte riktigt sätta fingret på hur jag lyckades förändra mig själv. Det jag vet som fungerade var att jag tog avstånd från killar under en relativt lång period och så gick jag ju och pratade med min terapeut. Men vad gjorde jag mer? Oavsett vad jag gjorde måste jag satsa mer tid på mig själv nu och göra mitt liv lite mer lättstyrt. Det är inte bara på grund av mig att mitt liv ser ut som det gör, men det är mitt eget ansvar att se till att jag lever ett liv jag vill leva. 

Tack till ni som finns i mitt liv! Och jag är tacksam för att mitt    kom in i mitt liv, för oavsett vad så gör du så att jag fortsätter att utvecklas. 

Som många av er redan vet har jag under mer än ett år arbetat med mig själv och jag har kommit riktigt långt, men årets första halvår har varit tufft för mig och har nog satt min skuta lite ur fokus. Svårt att sätta fingret på exakt varför, men mycket beror nog på min osäkerhet gällande vad jag vill. Var riktigt trött på pluggandet men fick en boost när jag lyckades så bra med mitt examensarbetet men inte tillräckligt för att finns tillfredställelse att plugga med sommarkurserna men jag kämpar på. Vill så gärna hitta ett arbete men har inte hittat orken eller lusten att finna ett arbete så jag vet att jag bara har mig själv att skylla. Tror det gamla sitter kvar en hel del fortfarande, alla dessa nej som man fick när man sökte arbeten och alla dom gångerna man inte ens fick svar. Jag saknar nog förtroendet i att jag kan det jag kan och att jag kan använda mig av det i arbetslivet. Varför undrar ni kanske? Jo för jag har inte haft ett fast arbete eller arbetat en längre tid på ett arbete. Det är inom vården jag har jobbat längst men det är verkligen inte det jag vill arbeta med. Hur ska man kunna visa att man kan något när man inte arbetat med det? Jag vet, det är dags att jag tar tag i det, ta tag i mitt liv. Kan ändå bara plugga ett år till sen så kastas jag ändå ut i arbetslivet. Det största som står i vägen för mig är att jag inte vet vad jag vill arbeta med och därmed vet jag inte heller var jag ska söka arbetena. Och så länge man inte är arbetslös får man inte heller någon hjälp från arbetsförmedlingen, inte för att dom är så mycket till hjälp men i alla fall    Nä nu fan är det nog, jag måste skärpa mig och fixa till det här nu! Ska använda den här veckan till att komma i kapp med skolan, sen ska jag verkligen satsa på att söka arbete, på alla sätt och vis! 

Okay, detta inlägg kommer bli lite allvarligt och folk kanske tar illa upp men då är det så. Det här med att folk skadar sig själv, kan ni förstå det? Jag har ett antal i min närhet som sysslar med detta, och det är ofta något jag försöker ta avstånd ifrån och hålla mig borta från för jag vet inte hur jag ska hantera såna situationer. Till en viss del kan jag förstå den där biten att dom vill få ut det onda på något vis, för när jag har haft jobbiga stunder och det har gjort ont i hjärtat så har jag nypit mig hårt i armen och det lättar lite då faktiskt. Jag skulle aldrig gå så långt att jag skulle skada mig själv! Om jag skulle känna att livet var så jobbigt skulle jag söka hjälp. Jag ser inte ner på dom som skadar sig själva, det är bara det att jag inte förstår det och antagligen skulle jag inte förstå det  även om jag fick en förklaring. För vissa kan självskadelse var ett sätt för att få folk tycka synd om en, för andra kan det vara så att dom inte förstår själva varför dom gör som dom gör. Jag ser det som att alla har ett val, man kanske blir "beroende" av att skada sig själv men jag tror att det går att bryta sådana mönster. Göra något man gillar i stället, ta en promenad, vara med kompisar, ja vad som helst i stället för att vara hemma med kniven. Jag anser att jag själv är så stark att jag aldrig skulle skada mig själv, jag har redan skadat mig själv på andra sätt och nu har jag brutit dom mönstrena. Jag är stolt över mig själv och det liv jag har åstadkommit. Det har varit en lång och hård väg att ta mig hit, men det var mödan värt för så lycklig och välmående jag är nu, ja det har jag nog aldrig varit innan. Så förutom tack till mig själv, vill jag även tacka ni andra som finns i mitt liv och som stöttar och förgyller mitt liv. Ni är guld värda!

Det är lite det jag undrar just nu, varför den här anonyma personen skriver dessa saker till mig och hur den här personen tror att jag ska tro på vad denna säger när hon/han håller sig anonym. Om du vill att jag ska lyssna på vad du säger så träd fram i stället. 

Fick en anonym kommentar i dag och det som personen skrev tyckte jag var rätt intressant. Dock så är jag inte riktigt säker på vad personen menar så personen i fråga får gärna förtydliga sig. Var det ett hot? Eller var det en varning? I vilket fall, så tycker jag att man kan skriva vem man är och vem man syftar på. Btw är det inte upp till dig att bestämma vem den bästa är  . Om du känner mig så skulle du veta...så det är ju tydligt att du inte känner mig  Men hör gärna av dig igen! 

Var inne på Fb och kollade om jag hade några gamla anteckningar kvar. jag hittade en och min först tanke var usch och blä, ta bort den genast! Då den handlade om en gammal vän som svek mig grymt mycket. Men så läste jag igenom anteckningen och jag hade skrivit upp ett sms jag hade fått från honom som stämde så väl (nu pratar vi tidigt år 2011   )

Det jag ser hos dig är något självdestruktivt, att du söker bekräftelse snarare än att du faktiskt är redo för ett förhållande. Och det gör mig uppriktigt arg och ledsen. Ser du inte killarna utnyttjar dig!? jag skulle så gärna se att du jobbade med att hitta dig själv och övade dig på att se ditt eget värde. Att du undvek allt vad pojkvänner och relationer hette tills du insåg hur fin du faktiskt är och vad du egentligen är värd. Att du övade dig i att tycka om dig själv som du är, även när du är "ensam" eller utan pojkvän. För egentligen ÄR du inte ensam. Du HAR vänner omkring dig som tänker på dig och som tycker om dig. Precis som du är. Du behöver inte ge din vardag, din innersta kärlek eller din kropp till nån av oss i gengäld. Du är värd mer än du förstår! Älska dig själv min fin Fin FINA vän! :)

Jag kommer ihåg dom här samtalen med honom men det tog ett tag innan jag såg själv hur det stod till, även tack vare min fina vän Johanna. Ja det stämmer att jag har sökt bekräftelse men det är nog mest för att jag inte fått det från början och visste inte att det var fel väg att gå. Nu i efterhand så inser jag själv att mycket av det jag gjorde och många relationer jag hade var bara destruktiva och inget för framtiden. Men nu ser jag ju det, och jag är medveten om det och försöker verkligen ändra på mina destruktiva beteenden, och jag har lyckats. Jag kanske har en bit kvar på vägen att gå men jag är inte alls samma person som jag var då. Jag tror även att jag uppskattar mig själv mer nu och att jag älskar mig själv mer, men ibland bannar jag mig själv för dom felen jag gör men i nästa stund tänker jag att nej detta är en del av mig och jag får göra fel! Alla är vi mänskliga, men än i dag har jag svårt för när jag gör fel eller när jag tror jag gör fel. Jag får nästan dåligt samvete och vet inte riktigt hur jag ska hantera det, speciellt inte om personen i fråga inte säger något om det jag gjort. Det är väl tyvärr lite så att jag har "aldrig" fått höra att jag har gjort fel, varken när jag var yngre eller äldre, vilket har lett till att jag har fått ta konsekvenserna utan att förstå varför. Det är nog DET som gör att jag är rädd för att göra fel, att jag ska få äta upp det och inte förstå varför och med det känna mig orättvist behandlad. 

Men ja jag älskar mig själv! Det måste jag göra, det är ju jag själv som ska leva med mig resten av mitt liv   

Framtiden är något jag oroar mig för fast framtiden är något väldigt abstrakt och påverkbart. Men vissa saker kan jag inte påverka och vissa saker skulle jag veta att de löser sig. Som till exempel att det kommer ordna sig med jobb, att jag kommer få ett fast jobb och därmed en stabil ekonomi. Jag har levt med en instabil ekonomi i 10 år, räcker inte det? Flyttade hemifrån när jag var 16 år och vad levde jag på då? Bra fråga, vet att mina föräldrar hjälpte mig i alla fall. Mamma sökte socbidrag till mig så ja jag överlevde i alla fall. Gick ut gymnasiet och flyttade till Umeå, fick inget fast arbete, bodde där i 1 år innan jag flyttade ner igen. Var mer eller mindre arbetslös i 3 år innan jag valde att plugga. Så nu sitter jag här, har pluggat sedan 2008 och har haft en bra ekonomi, men nu börjar slutet närma sig för mig då jag inte får plugga mer. Kan plugga 1 år till men jag känner inte att jag vill det, vill så mycket hellre komma ut i arbetslivet och leva som en "normal" Svensson. Min störst rädsla är om jag aldrig kommer få ett arbete, hur ska man då överleva? Hur ska man kunna leva på runt 7 000 kr/resten av sitt liv? Skrämmande tanke. I dag har jag sökt arbete i alla fall och jag håller tummarna. Jag har en reservplan men vet inte om den är genomförbar och den kommer nog kräva mycket av mig och vet inte hur mycket det kan ge. Aja nu ska jag försöka sluta tänka på framtiden och leva här och nu, för snart kommer ju Han hem! Och jag längtar sååååå mycket    Puss Puss på dig   

Har försökt i en vecka att komma upp vid 7 men det har inte gått    även fast jag har gått och lagt mig innan kl 23...konstigt egentligen för förra onsdagen var jag uppe vid närmare 5.30 och då var det inga problem att komma upp...det kanske är så att jag inte ska sova mer än 6 timmar för då blir jag övertrött...får testa det i morgon, typ gå och lägga mig vid 23 och sen ställa klockan på 5. Kan det funka tro? Jag vet ju det att om det fanns en viktig anledning för mig att gå upp så dags på morgonen skulle jag göra det, det sitter ju i huvudet också ha ha...måste sluta snooza också, hade ju lyckats bli av med den där ovanan för ett bra tag sen men den har visst kommit tillbaka..aja får testa mig fram