Var inne på Fb och kollade om jag hade några gamla anteckningar kvar. jag hittade en och min först tanke var usch och blä, ta bort den genast! Då den handlade om en gammal vän som svek mig grymt mycket. Men så läste jag igenom anteckningen och jag hade skrivit upp ett sms jag hade fått från honom som stämde så väl (nu pratar vi tidigt år 2011   )

Det jag ser hos dig är något självdestruktivt, att du söker bekräftelse snarare än att du faktiskt är redo för ett förhållande. Och det gör mig uppriktigt arg och ledsen. Ser du inte killarna utnyttjar dig!? jag skulle så gärna se att du jobbade med att hitta dig själv och övade dig på att se ditt eget värde. Att du undvek allt vad pojkvänner och relationer hette tills du insåg hur fin du faktiskt är och vad du egentligen är värd. Att du övade dig i att tycka om dig själv som du är, även när du är "ensam" eller utan pojkvän. För egentligen ÄR du inte ensam. Du HAR vänner omkring dig som tänker på dig och som tycker om dig. Precis som du är. Du behöver inte ge din vardag, din innersta kärlek eller din kropp till nån av oss i gengäld. Du är värd mer än du förstår! Älska dig själv min fin Fin FINA vän! :)

Jag kommer ihåg dom här samtalen med honom men det tog ett tag innan jag såg själv hur det stod till, även tack vare min fina vän Johanna. Ja det stämmer att jag har sökt bekräftelse men det är nog mest för att jag inte fått det från början och visste inte att det var fel väg att gå. Nu i efterhand så inser jag själv att mycket av det jag gjorde och många relationer jag hade var bara destruktiva och inget för framtiden. Men nu ser jag ju det, och jag är medveten om det och försöker verkligen ändra på mina destruktiva beteenden, och jag har lyckats. Jag kanske har en bit kvar på vägen att gå men jag är inte alls samma person som jag var då. Jag tror även att jag uppskattar mig själv mer nu och att jag älskar mig själv mer, men ibland bannar jag mig själv för dom felen jag gör men i nästa stund tänker jag att nej detta är en del av mig och jag får göra fel! Alla är vi mänskliga, men än i dag har jag svårt för när jag gör fel eller när jag tror jag gör fel. Jag får nästan dåligt samvete och vet inte riktigt hur jag ska hantera det, speciellt inte om personen i fråga inte säger något om det jag gjort. Det är väl tyvärr lite så att jag har "aldrig" fått höra att jag har gjort fel, varken när jag var yngre eller äldre, vilket har lett till att jag har fått ta konsekvenserna utan att förstå varför. Det är nog DET som gör att jag är rädd för att göra fel, att jag ska få äta upp det och inte förstå varför och med det känna mig orättvist behandlad. 

Men ja jag älskar mig själv! Det måste jag göra, det är ju jag själv som ska leva med mig resten av mitt liv